Sorgebesked B

Tryggheten försvann någonstans i mig
Med dig som blev den sista av din sort
Allting blev trångt, just då ville jag bara bort
Det var någonting jag tagit förgivet
Du blev ett minne nu, för resten av livet
Innerst inne visste jag att det skulle bli såhär
Liksom för dig, liksom för mig
På något sätt nu förstår jag mer hur få våra dagar är

När jag fick ett bud om att du var sjuk
Var det något som försökte bryta min hud
Någonstans måste allting ha ett slut
Inget står för evigt, inte heller det som står just nu
Det som vi ser idag blir till en vindpust imorgon, min vän
Innan vi blir stjärnglans igen

Jag berördes djupt, men det visades aldrig ut
Jag accepterade aldrig att du var sjuk
Hysterin splittrade all den ron som var du
För att skydda mig från mitt eget beslut
Lät jag inget glänsa på min hud
Visste du att du närmade dig ditt slut?

Av nyheten då, blev jag stucken, men det kom inget hål
Det som gjorde mig för mycket mjuk gömde jag i nerver av stål
Att saker bryts är inget jag tål
Ty fruktan med rädslan gör vår utsida hård
Jag ville aldrig på utsidan visa mina sår
Det kommer aldrig mera bli som det var igår
Nu när du inte längre kan röra min kind är det något jag förstår
Att det får vara minnena som är lämnade att bestå

Någonstans på vägen tog allting slut
Nu är du inte längre sjuk, inte frisk, inte längre till
Du är nu tom och allt står still
Du är nu på din väg dit ingen vet vart
Dina ord ekar djupt i mig tillsammans med minnen i bild
Din hud står sig även efter din sista natt
Så som minnena av ditt sista skratt

Du har alltid suttit på din altan
I sommarvärmen och bar
Alltid munter och hade ofta svar på tal
En mysig glöd fanns i något starkt
Och styrkan i något skönt
På din vita plaststol satt du även denna sommaren och såg allas liv vandra på
Det var ingen som visste eller kunde förstå
Att det inte ens var ett år tills det var din tur att gå

Jag blev rådd att vårda minnet som det en gång var
Det sista var din sista match, då du såg och heja på
Vi visste att det var något då, men aldrig så
Jag ställde mig rak, hårdhudad mot ett för stort problem
Fast någonstans lurade vetskapen om att konsekvenserna skulle bli fler
Ignorans när du försvann på distans

Jag minns dig tala om det äldre som en gång varit
Du talade om hur det var igår
Och lärde mig att minnas det jag aldrig såg
Om att även baksidan var vår
Och likt förr är det ännu ett ting jag förstår
Det finns inga träd vars grenar som till himlen når
Det finns inga stammar som evigt står
Det finns inget som bevaras som det var igår

Sorgebearbetning B

Önskan var på något sätt att jag skulle skicka dig ett brev
Om allt det där med saknad och sånt man aldrig tidigare skrev
Om livet och tankar, sånt som bara ålderdomen ger
Allt sånt som bara du vet
Sånt som att saknad ska man klara av att leva med ibland
Att kunna lära sig att hantera hungern efter dig som försvann

I tidningen stod ditt namn som en kort rubrik
Följd av några ord, namn och notis
Dikten i den fick mig att ytterligare förstå
Men än kan jag inte släppa det som var igår
Än är faktiskt världen svår
Men vem påstod någonsin att denna världen skulle var lätt att förstå

Man får ständigt höra att även denna saknaden kan man leva med
Även om man ibland vill bara vara ifred och sörja som man vill och gråta som ett barn
Känslan av en hopplöst kall vinterdag
Det är nu dolt och alla dina dåd
Finns nu med dig i ditt individuella moln
Du vågade visa mig att även om man tycker att vår jord stannar
Kommer åter igen en vår
Att aldrig vägra att sluta tro

Du är nu i okända land, jag hade velat ge vår gata ditt namn
Som ett minne av oss som var
Men sådana som bi passerar helt enkelt förbi
Och nu står jag återigen handlöst kvar
En sista doft av alla sommardar
Tror jag att även alla frågor har ett svar
Och när höstens brand skingrar insekterna
Får jag nöja mig med minnena

På något sätt känns det som du fortfarande är kvar bakom din dörr
Du syns inte till, men du är där, En inbillning med förhoppning att allt är som förr
Inget får förändras, inget sånt, minnen och liv, var kvar!
Jag har lovat mig själv att aldrig glömma hur det känns
Vågar jag säga att mista en vän?
Jag har lovat mig det löftet igen
Någonting jag aldrig vill glömma sen
Men när tiden går glöms mina gamla spår
Och kanske kommer jag att bryta igen
Men aldrig på många år

Jag minns när vi talade om ditt ungdoms liv
I tårarna utskiljs ett leende när jag tänker på ditt vin
En historia om hur byn var förr
Om Tarzan, Halda, lok och krig, ja då var livet fint
Alla som jag jobbade med dem veckorna visste väll vem du var
Men vem här visste inte?
Trotts allt en ikon som lämnade saknar kvar
Ett hjärta som av Gulli slog så hårda slag
Men ödet är detsamma vare sig det gäller dig eller mig
Med dig var det en länge sparad kraftreserv som brann ut
Det blev som det är nu, det är tungt att se erat hus ligga utan ljus

En ensam bänkrad i en disig västkust stad
Av sten och i mitten av oktober
Vingarna slår runt omkring mig och allt heligt som har ett pris
Finns här med mig på något vis
Men de minnen jag har med dig och det vi borde men aldrig gjorde
De vilar med mig här, de kommer finnas med mig var jag än är
Dem går med mig medans jag går här

Mitt egna slag träffar än en gång mig själv
Och allt är kanske som det nu en gång var
Eller kanske har man lärt sig hur det kunde va
Men det är så här det aldrig borde varit
Jag vet inte, det är upp till dig så välj
Kanske det inte finns någon gud som kan skänka svar
De många svar som jag vill ha
Men ännu en dag då jag än en gång ser över vad jag faktiskt har kvar
Kanske minns jag då, hur det var nu
När någon försvann som fick ersätta en annan som inte var du
Du tog omedelbart en roll som en av mina fäder
Och nu när saknaden trycker i halsen, inombordspaniken är stark
Men var du än är, och hur du än har det nu
Ska du veta att vi saknar dig och önskar dig lugn
Jag sörjer som jag aldrig trodde, men mycket tar hårdare än man vet
Minnena står ändå kvar, kanske ändå det är dem ända smycken vi har
Och det du säkert hade sagt som lugn:
”Ta det lugnt nu du, Ta inte tid till att blicka bakåt
Jim, ta det aldrig för givet, det är en bit av livet
Men du, vi lever bara nu
Ta vara på din ungdom, den är bara nu
Allting som är du, ta vara på det, det är bara nu
För du lever bara nu…”

Sorgebegravning B

Allting som nu varit dig ligger nu under jord
För att berika världen och få nya växter att gro
Kåpan som hade din ceremoni visste antagligen inte vem du va
Men ändå kände hon dig så väl, ändå talade hon och kunde dina svar
Vem det nu än är som drar gränsen för välgärningar
Vem det nu än är som avgör vad som är sanningar
Så verkar sånt i jämförelse med förlust
Föga imponerande och följs endast av en suck
Men ändå är det nu frågorna kommer, vad som hände sen

Jag hade velat ägna hela Vinternoll2s text åt dig
Den skildrar tankarna från mig
Men jag vill viga något eget åt dig
Skapa något som kanske gör ett intryck
Visa att du var värd att arbeta hårt för
Även om tankarna är i ord är dem aldrig enkla att säg
Alla tankar, jag ville få alla att förstå
Vinter nollsex blir nog kall ändå
Efter den, jag ska minnas dig även då

Det är sånt här som händer då och då
Vi tar det förgivet med någon annan
Men plötsligt så vaknar man tillfälligt upp till verkligheten
Och den rasar samman
Din begravning var ingen trevlig tillställning
Den var riktigt svår, men den hjälpte mig att behandla minnet
Av allt som var vårt
Av jord är du kommen, jord skall du åter varda
Vad hände, snälla jag ber, svara…
Jag behöver dig… igen, igen, igen

Jag vill inte stängas in, vill inte sättas fast
Vill inte, känna sorg
Men i några får sekunder står jag ut
Det får bli ett bestående beslut
Minneslunden för dig.. en fortsättning för mig

Efteråt nämnde pappa något om sorgligast hittills
Även om det vart många år utan dig, för alla.
Så som det inte är med familj
Kanske just för att du var en vän
Snälla, jag behöver dig igen
Familjen föds man ini
Valet av vän gör en fri

Men just nu verkar lugnet vila här igen
Det är inte glömt, men det vilar inte på ytan längre
Men varje gång du kommer på tal
Då skrattar vi först åt ett minne, om hur god du var
Sedan sjunker våra miner och vi känner sorgen
Och försöker bearbeta de minnen vi har
Det känns fortfarande som om inget av det var gjort
Döda blommor blommar även dem i minnet

Jag hade en hemlig dröm om att ha dig på mitt giftermål
Då man utan vemod går till Guds hus
Jag ville att du för en gångs skull skulle få se mig lycklig
Men nu blir det aldrig så
Tiden läker sår, men den lämnar spår
Ärren sitter kvar för att påminna om hur det var
När vi kommer till slutet är nog minnena det enda vi har
Det är möjligt att hajar inte har nackar och inte kan se bak
Men människor har
Sådana som du och jag

Nu är kanske allt som innan
Fast det blir nog aldrig som förut
Den där blicken försvann
Det fanns inget val när han tog din hand
Livet måste hanteras, rätt om man inte alltid vill
Det är mödan det kostar att finnas till
Som nu när du inte finns intill

Kommer du ihåg alla minnen som vi har?
De goda stunder livet ändå gav
Det är något jag aldrig kommer förminska
Vill minnas när vi satt och pratade om när ni var små
Hur mycket enklare livet faktiskt tedde sig då

På ingången till kyrkogården står det att respektera
För att livet är så kort, alldeles för jävla kort
Möjligen att ingenting är för evigt, men då ska det inte kastas bort
Tiden är låg, den är lite
Vi har så ont om tid, men ändå slösar vi med den

Jag påvisar ofta att ingen kommer minnas om 100 år
Även i hoppet att dem för det ändå
Men jag önskar att dem minns dig före mig
De som blir mina barn ska få höra berättelserna om dig
Det finns så mycket jag har att säg
Men det är svårt att minnas i en värld som bara ser fram
Och ingen vill vara bak
Men jag ska göra allt för en god sak
För en god sak som försvann
Kom tillbaka nu Bäckman
Saknad är någonting man kan leva med (ibland)