Psykologen glodde genom näsglasen
som den urbenade prussiluska
hon var bakom sitt tantiga pansar
viftande med segerpennan, kycklingvingen
och ordade myndigt som i bläck:

-"Allra mest vill jag att du
ska drunkna lycklig i
dessa akters strida strömmar
än vara bitter över drömmar
(som berövar och berör en)
vid din tunna åtrå framför kärlekskören."

-"Du är som kattungen i sin ask av säck,
åskådare till sin egen död!
Det berusande glitter
av besegrade vågor som
först sköt dig blöt av splittertårar
dock utan någon som helst hamn i siktet...
--Tillade: "sluta leta, meta, orka
efter mer och veta mindre!"
...försköt dig sedan som en gåta
från aborterad famn."

Sade sedan:
-"Vad är du för ett
enfaldigt patrask som tror
att kärlek finns och bor i minnet
som ett möte på symfonisk läktare,
pladask för varje känsla?
Kärleken är ledan;
tillfreds med varje torka,
olyckans väktare."