Sitter i solstolen med vinterkappan på

väntar på att Alz

ska komma och frakta iväg

mitt språk

det roligaste jag har

som alltid rätat ut

alla frågetecken i kanten

Ibland känner jag

hur han äter i kanterna

på min hjärna 

då råder ingen Partytime

för mig

det kanske kallas skräck

snarare

Utan språk är jag förlamad

som grädde på moset

eller båten som tappat kurs

Luggen viftar i vinden

som alltid

men  vad som döljer sig

därunder vet ingen

förutom en stad i ruiner

av något som en gång

existerat

Hade hellre förvandlats

till ett dun i stormen

inte hamna på en icke

fair play flygning

Att sakta förintas

på allt det som utgör

just en Människa

Det vänder sig i magen

av mörker som slukar

allt det levande och fria

uttrycket för liv

Inte en obebodd

liten grotta utan armar

Ett kärl för mat och vatten

där ingen rör ett finger