mitt liv är slut

ändå fortsätter rösten

låta likadant

hjärtat slå på

men de svarta sorgkanterna

knappar in millimeter

efter millimeter

min läkare har valt

min medicin

plötsligt hör jag av en vän

det finns en annan oxå

jag blir orolig ledsen

varför har jag inte fått höra

ett knyst om detta

i min enorma kamp

att vänja dessa piller

i min kropp

kanske hade det lättat

omedvetet

går det inte så kanske

bättre alternativ finns

eller är det en alldeles föör

optimistisk tanke

för att kunna rymmas i en

alzheimerdömd kropp

ja man undrar så mycket

hela tiden

så tillvaron ter sig

höra till någon annan

inte mig i alla fall

där det mesta

brukar gå att fixa

på det ena

eller andra sättet