Jag visste direkt att du såg mig och att vi såg samma saker. En märklig vilja att vandra i blå blindo, tro på slumpen, sörpla krassa nyheter ur prisat porslin och bara vara sådär som när tiden går som vanligt. Bland vanligt folk, som samlar grejer.
Men i stället pratade vi om genier och sextondelar så att jag blev alldeles till mig. Du hade inte samma horisont men samma fingrar och nacke. Alla dessa dagar jag bett om fler frågetecken men bara fått punkter. Och så plötsligt: alla dessa frågor.
April. En kommentar om att min energi skulle vara uttryck för någon slags ohämmad kreativitet med potential att skapa storverk. Jag nämnde alla pussel. Fastän jag visste att du var grundlurad njöt jag av tanken på det här med att det skulle vara något fint. Pulserande energi från vare sig mat eller sömn (hur är det ens möjligt? frågade han mig i baren) som bara kom och gick, alltid på väg. Gulligt att du trodde jag skapade energi, att den kom från mig, när jag kanske bara koncentrerar den...
Tänk ändå, om det finns ett intellekt värt att prisa. Att allt inte är en resa bakåt och en jakt på "the pure"? Tänk om alla ismer leder nånvart och tänk om Walden bara var en återvändsgränd? En rehab escape för rastlösa själar, ett kaninhål i kollektivet?
Men tyvärr (eller tack och lov).
Upptäcktsfärden in i mig var bara nyhetens behag, the spring crush. Och jag är så förbannat trött på att det alltid blir så. Utan hud – ingen dragningskraft. Varför mättas det alltid av? Eller är det jag som är en återvändsgränd? "Sluta aldrig fascinera" - en fin tanke som aldrig varar. En utopi som inte svarar.
Du sa: jag har orden som kommer förändra ditt liv. Och jag fick dem. Och de spelade inte alls någon roll.
Den besvikelsen, och övertygelsen om att all sanning ändå bara finns i en själv, blev slutet på ännu en upptäcktsfärd. Så blev jag utropstecken i ditt liv med - en punkt i marginalen.
Fortsätter vandringen mot horisonten precis som innan du gjorde entré.