Någonstans långt borta finns ett land. Folket där lever utspridda över berg och skogar, de lever av det jorden ger. Landet är okänt för de flesta, eftersom det ligger så isolerat, och kontakten med omvärlden begränsas till kringresande handelsmän som då och då hittar dit. Djupt inne i skogarna ligger två uråldriga pyramider. Folket som byggde dem är sedan länge försvunna och ingen minns längre varför de byggdes. De står där som tysta och olycksbådande mysterier och under lång tid var det ingen som ville gå nära dem.

En dag kom en främling till landet. När han fick syn på pyramiderna fick han en uppenbarelse, han skulle härska över den här gudsförgätna bygden, han skulle föra folket till gud och på så vis själv bli frälst. Han var guds utvalda redskap för att få de tysta och skygga människorna som bodde i trakten att leva och blomstra. Han gjorde den ena pyramiden till sin egen och lät den andra bli ett tempel. Och folket kom till honom, de blev hans präster i templet som skulle skydda befolkningen från ondska i själen och istället ge ljus och glädje. De blev hans beskyddare, soldater som skulle skydda honom och hans folk från yttre faror. De blev hans bönder, som betalade en liten del av sina skördar i skatt, så att härskaren kunde hjälpa de som hade det svårt och dessutom ställa till med storslagna fester för befolkningen.

Men vilka var egentligen de yttre farorna, och vad är ondska i själen? De tysta skogarna som omgav landet tycktes vagt hotfulla, ruvande på vaga skuggor som tog mer och mer fast form i härskarens medvetande. Det som började som en ond aning var i hans sinne snart ren och skär verklighet, och härskaren lät bygga murar, staket och stängsel runt landet för att hålla monstren utanför. Lika mycket som han stängde monstren ute stängde han in sin befolkning. Det blev allt viktigare att se till att människorna följde de lagar och regler han stiftade för att de skulle leva i gudarnas nåd och välvilja. Han föreställde sig att även människans själ hotades av osynliga monster och bara genom att lyssna noggrant till gudarnas viskande röster och noggrant beakta de tecken de gav honom kunde man vägra ondskan tillträde.

Härskaren började bli gammal, och han var mycket rädd för att dö. Vem skulle ta hand om folket, vem skulle ta ansvar för deras kroppar och själar, om inte han var där? Han, som nästan var en gud själv, kunde inte vara menad att dö. Om han bara uppfyllde sin plikt och gladde gudarna tillräckligt, så måste de låta honom leva vidare. Han stiftade alltså allt fler regler och lagar och inrättade en andlig polis, ett hemligt sällskap som skulle se till att reglerna efterlevdes och att de som bröt mot dem straffades. Det värsta straffet var utvisning, att tvingas lämna sitt hus och sin familj och kastas ut genom en av de välbevakade portarna i staketet till de väntande monstren utanför.