Det sticker i mina ögon, liksom hugger. Skaver och tåras. Som om en handfull med grus har blandats med alla de substanser som lök utsöndrar vid upphackning. Jag vet inte alls vad det beror på. Min hjärna kan inte alls känna igen detta signalement. Jag log för en minut sedan, för en sekund sedan var jag lugn. Nu upplever jag istället hur det eldas bakom ögongloben. Hur ögonen fylls, grumlas och väller över. Hur min förtvivlade panna ger mig huvudvärk. Jag vet inte varför, men jag snyftar. Kroppens naturliga reaktion; ett sätt att ta hand om gråten. Jag försöker skaka av mig det, men istället hulkar min kropp befattningslöst.

- Befattningen.
Den måste jag ha tappat.