Intet ont ville jag då jag bad dig att öppna upp till medvetenhet. Hela världen väntade på dig med ljus, kärlek, tvetydiga känslosvall, osäkerhet och öppna armar; jag väntade. Men som om ingenting var värdefullt nog att kämpa för, drog du dig längre in i dimman i syfte att fjärma dig från mitt eviga ifrågasättande. Verkligheten sa du. En verklighet som inte existerande för oss andra.

Mörkret och kylan slog hårt i oktober. Den kulna atmosfären anbringade ångestladdade känslor av besvikelse. Till och med luften var tung att andas och bjöd på en rostig bismak som rev i luftvägarna. Du hade smittat mig med självförakt och jag klandrade mig själv för hur ont det faktiskt gjorde - för dig. Jaget för mig hade blivit oviktigt eftersom att du redan tillintetgjort min mening. Allt jag förmådde var att lismande beundra dig för ingenting. Tillintetgjord.
Min åsikt var för dig av ringa betydelse i alla hänseenden.

Jag hade sett oss som kumulativa rekvisit - tills dess jag insett att du inte ens sett mig som ett alternativ.