jag försvann in i mitt huvud
när stormen kom
lämnade skrynkliga papperslappar för vinden
mitt testamente
där jag beskyllde mina ofödda systrar
för att flickan i spegeln
aldrig blev kvinna

[kanyl nr 14 känns som ett nålstick
om man inte vet hur det känns
att injiceras med liv] 

och hon skymtar förbi där än 
förtvinat ofullvuxen 
skakandes uppgivet på huvudet 
när jag ber henne komma närmre 
och rädslan över att livet är ett tidsfördriv
som gör ont
har målat hennes läppar 
till spända streck

[du bad mig
att alltid vara rak
jag har inte böjt mig sedan dess] 

och hon betalar fortfarande känsloskulder
jag inte har råd med 
med höger hand över syster cysta
i en kråksång om ingenting