Stelheten, som fast i nervytan,
en hindrad uppåtrörelse, längtans framfart halt;
den emotionella bromsen då tanken slog mig

Som ansträngt öppna armar blottande
bakom gångjärnsgipor skrikande:

Det jag aldrig säger och ni aldrig ser

Mellan vita väggar talar
ursprungsspråket:

Sedan öppna med ett handtag:

"En annan person kan inte rädda dig"
: klottret på hudens insida

~

Då höjdes drömrösten i protest:
Jag vill vara allt! sa den
(Ge fan i mina tvåsamhetsideal!)

##Men ingen kan vara allt för någon annan##

~

Tanken rotades på målet : ovansidan
trappan bakom gården
vars tänder (stegen) slipar sönder sulor

Fotstegen mot toppen blev som resan uppför ensamheten,
alla fallna gånger dock ovidkommande i gapet

Barfota skulle jag anlända
med all min salta insikt

~

Trädgården öppnade sig som ett vykort hallucinerat
med stränders blombeströdda grenar utsköljande ifrån ramen.

Det doftade syrén
och bakom häcken sprätte fåglar i sitt eget universum.

Fri från Synbojan Symbolen böjde jag mig ner mot marken,
tackade för kraft att existera, tordes kyssa gräset
och undrade sedan vilken skörhet denna hälsning vidrört.

~

Det var då,
i skenet från sylampans tröskel, jag såg dig gråta
till synes osedd genom ytterglaset
med händerna i disken, snoret rann i sorgen

(Denna bild adopterad från de föräldralösas rike)

Köksbänken tycktes ostädad med vissa saker kvar att skriva på

Du var vacker, blond
Du hade ett namn
Du var min egen,
skakade av avskuren möjlighet att finnas utanför membranet

Jag åt skorpor i ditt knä
Du bad utförligt om tillåtelse att tala danska

Ögon glänste sanningsfullt men friskt av blå betong
Valet att välja meningsfullt men hindra risken : tårarna,
som sårat dig

Och jag ångrade all lättja som mitt hjärta förut svurit

Längtade tillbaka till det rum där blommor växer
men aldrig fritt