Uppåt framåt
Det jag såg i det ögonblicket jag slutade andas
Väggarna försvann
Världen fanns inte som vi känner den idag

Golvet var inte ens där
Och att det fanns något tak kunde jag inte ens tänka mig

Sakta försvann min kropp
Försvann
Upphörde att existera
Fanns inte mer
Hade aldrig funnits

Först benen
Märkligt var min enda tanke
Sen smög det sig uppåt
Helt i sin ordning

Armarna tyckte jag kändes lite tunga
Hur ska jag göra när de upphör
Men det funkade ändå
De arbetade för sig själva
Min kropp är en maskin

Till sist befann jag mig i ett litet men enormt rum
I min hjärna
I mitt huvud
Jag styr allt här ifrån
Wow

Så stod jag där inne i mitt huvud och tänkte
Tittade ut på världen utanför
Såg som i en kikare
Så långt in kröp jag

Till sist när jag kommit underfund med mig själv
Det var då det försvann
Allt utom lilla jag i min hjärna
Vips så var träden borta
Balkongräcket, gruset, den ljusa betongväggen

Jag tappade mitt huvud i samma ögonblick
Det korta ögonblicket som varade i en evighet
Jag såg, jag såg
Uppåt framåt
Dit går vägen, men inte nu

Men varför inte frågar jag mig och vill gå
Där är ju så vackert
Allt faller på plats
Inget känns mer, bara ro

Det var då
I samma ögonblick jag tappade huvudet
Som jag andades in
Vaknade upp och var tillbaka
I min kropp
Armarna och benen
Allt var där, träden, solen

Det var ju synd var min tanke
Men trevligt att vara åter för all del
Något visare och absolut mera ödmjuk

Det slickar oss i nacken var dag
Men det var inte min tur
Det är inte upp till mig att välja