Sprungit psykologiska villovägar
och egentligen är det så fysiskt
fattar det först nu, idag
porer och apelsinskal - men vi pratade om skepp och förpestade lungor
på övervåningen i en utsåld villa i nowhere
jag såg bilarna köra förbi, kasta eld om nätterna
medan metamorfosen pågick i ett hörn mot en kletig vägg
de trodde jag skulle hämta något
men jag trevade av och an i timmar till ljudet av något 16 år senare
riktigt jävla nära gränsen
och allt innanför decimetrar av hud och organ
jag säger bara: tänk om

allt var så fult
skavde som skoskav. snedlugg. ett gult brev med löv. förstod hon? skrev hon för att trösta, eller var hon på min sida? eller på andra sidan?
jäklar vad jag skrev. tränade balett om morgnarna. sträckte för hårt, böjde för tunt.
lila linne med vit spets. herregud! porslinsdocka.
i fysiksalen, medan Dan pratade om Maslows hundar
helt högervriden
natten om fjärde falskheten
han hämtade upp mig i bil när allt var klart (bil? han var den enda som var gammal nog att ha bil då)
trodde jag sov, men jag var vaken
alla dessa nätter låg jag vaken, hörde hur de sjöng om frost och tysta steg mot London
tänkte mig bort från lakanen