Så stressad
Börjar glömma saker igen
tappa bort

ett inre kaos stormar.
Utsidan är stilla

som paralyserad
oförmögen att agera
lam

trött
orkar inte bli infångad igen
det är så svårt att kämpa
när det är viktigast
som mest avgörande

det bara ruckar
susar o brusar
skakar
som i en berg o dalbana
ruck, ruck

fast jag är stilla

det jag ser är stilla
men det som känns vrider sig som
en varelse i dödsångest


en flod av ord kommer forsande I skallen
men får inte fram ett ord
glömmer innan det kommer ut

det fortsätter skaka
borde vara roande
det är nästan ironiskt
att det inte kan fungera