Stormen river upp mitt bröst
Kastar upp mina inälvor
Står ensam och lider
Kämpar kraftlöst emot

Lycka vilken otrolig lycka

Gråten finns där hela tiden
Lurar bakom varje hörn
Griper mig likt ångestens demoner
Orkeslös ligger jag bara stilla och stirrar i taket

Vilken lycka, vilken glädje

Sakta kryper jag vidare

Min omgivning står inte ut
Med mig
med mitt vidriga sätt att vara
Dom kan i alla fall lämna mig

Jag däremot
Är lämnad till mitt egocentriska öde
Att frossa i illamående och ensamhet

Glädjen är outhärdlig

Denna vidriga glädje jag ska känna inför det som väntar