stenarna

de
tunga


en gång klättrade uppför bergsrygg
stigarna lagda
i sjuende
blad



tolv kvinnor bar lågor i händer
den trettonde andas
mod



stenarna nådde
utsikten
sattes
i ringen av

skogsstjärnor
vita



lotusar
burna
av

hon vilken vandrar i vinden



stenarna
de
tunga

har vilat längre än barken minns


och vad gör det
vad gör det

ler
minnesbärare




sakta har gässen
vaggat
närmre
kanten



i varje sten finns ett ansikte
en rispa
där de
nekat
sig

liv



nu
rullar stenarna utför

lätta
lätta

lättade flyger gässen


cirkeln är



helad


hon vilken vandrar i vinden
susar

kärnorna spirar
körsbärsträden blommar nu

kyssta av fjärilsljus