Lyckan och Döden var ute på promenad
Döden sa
”Du vet att du inte får behålla det där lyckliga flinet
i evighet, en dag ska jag tvätta bort det från dina läppar”

” Du är bara avundsjuk, din surpuppa”
sa Lyckan och hoppade
med glada steg över klipporna där dom gick
Men Döden var påstridig och ovanligt sur den kvällen
han svingade sin mäktiga lie långt ut över havet
och fick vågorna att gå höga
så höga att de sköljde långt in över land
och dödens röst steg som ett mäktigt dån över havets vågor
och han vrålade åt Lyckan

” Sluta genast upp med att skutta så där glatt över klipporna
annars kommer jag att tvätta bort det där fåniga flinet från ditt ansikte
med hjälp av havets salta vatten”
Och vågorna kom allt närmare lyckan som nu hade stannat
hon tittade förvånat bort mot Döden och sa:

”Men snälla Döden, jag vet att jag går dig på nerverna ibland
men vi har alltid kunnat umgås ändå, vi har ju varit vänner på något konstigt vis
även om du alltid varit tvär, sur och butter så har vi ändå haft något att ge varann
ja, vi har liksom balanserat upp varandra, du vet, så där som
Yin och Yang
så säg mig varför måste du förstöra det vi har?”

Och nu sköljde havsvattnet in över det omaka paret i väldiga vågor
som svepte bort allting i sin väg
och Döden röt på nytt med sin mäktiga tordörnsstämma:

” Det vi har är ingenting, bara en omöjlig illusion!”
” Vi har lurat varandra alla dessa år!”

”Allting är förgängligt och jag tar det jag vill ha,
ingen kan undgå mig för jag har all makt
och du ska i fortsättningen vara min slav!”

”Du ska gå vid min sida med nerböjt huvud, utan det där förfärliga leendet som jag tänker spola bort tillsammans med dina läppar så dom inte längre kan le eller säga en massa fånigt glada saker”

Vågorna var nu så starka att klipporna runt Lyckan och Döden
var på väg att spolas ut i havet
men Lyckan log mot Döden och sa:

”kära Döden, det kommer att bli mycket långsamt och tråkigt för oss båda
i en värld där lyckan aldrig ler mot någon
det var inte så han hade tänkt
och vem ska du bråka med, käre vän
om jag går böjd och tyst vid din sida?”

Då besinnade sig Döden och strax lade sig havet lugnt ner igen
och lyckan log sitt lyckligaste leende mot Döden och sa ett tyst
”tack”

”Äh” sa Döden och såg generad ut, ” du vet att jag har svårt att stå
ut med att du är så där glad och lycklig hela tiden
men du har rätt
vi behöver varandra för balansens skull, tror jag
eller kanske behöver jag någon att bråka med
och kanske att tala med
alla de evigheter vi har framför oss”
Döden blängde surt på
Lyckan och fortsatte:

”Men tro inte att jag behöver dig eller nån annan, egentligen,
du är bara kvar här så länge jag behagar
jag klarar mig utmärkt på egen hand
jag skulle kunna sprida mycket mer död och elände
om inte du lade dig i hela tiden”

Lyckan log och kände en pirrande känsla inuti
liksom någonstans från magen
för hon visste att hon vunnit över Döden igen
även om det bara var tillfälligt
och även om hon inte visste hur länge det skulle vara
så visste hon att hennes makt fortfarande var mycket stor
ja så stor att till och med döden hade svårt att motstå hennes soliga leende
fast det skulle han aldrig kunna erkänna

Hon rörde lätt vid Dödens hand men han vände sig bort
för han ville inte visa hur generad han var

” Äh” Döden kom igen nu, var inte så sur” sa Lyckan
”Vi kan väl prata om nåt kul resten av promenaden”

” Vad sägs om att prata om döden?” sa Döden

Lyckan log, för nu visste hon att de återfått balansen
i sin märkliga vänskap
men hon visste också att det skulle krävas ännu mer
för att få Döden på gott humör och göra promenaden behaglig
För att retas lite hoppade hon åter från klippa till klippa och skrek
” kom igen, kom och ta mig då, din mes!”

Och Döden satte efter Lyckan så att klipporna rämnade runt omkring dom
och han svingade sin lie så att himlen lystes upp av ljungande blixtar
och har dom inte kommit hem från sin promenad ännu
så jagar Döden fortfarande efter Lyckan runt i kosmos.

Peter G 20140430