Verkligheten är skrämmande. Speciellt du och alla ni andra som befinner er i den. Är detta verkligen verkligt? Kan du stå för din uppriktighet gentemot dig själv?
Vi är dem som bygger framtidens murar, likaså har vi staplat det förflutnas barriärer. Vi blundar och tror oss göra det rätta medan vi i själva verket förseglar alla möjligheter att ta oss ut och upp. Samma gamla mönster, samma rutin, samma känsla. Är det inte skrämmande? Hur lätt vi bara ger med oss och gömmer oss bakom andras åsikter. Hur vi liksom sväljer allt med hull och hår. Ingen ifrågasätter. Och de som har makten att indoktrinera våra sinnen, det är klart att de fortsätter.
Vi är klossar i deras legoland, där de stolt byggt upp sitt imperium. Vi är bingobrickorna i detta miserabla lotteri. Och snart har den största idioten sin bricka full.

''Bä, bä vita lamm,
nu ska du få knull''
-J.G

Vi låter det ske. Men jag vill då fan inte vara med längre.
Bättre att inget se och inget höra än att förstöra det lilla jag har kvar av vad som genuint är jag.

Tills dess själen reser sig som en.