Jag såg dig ner vid stranden

bland Björkars hägn och Lund.

Med blommors krans i handen

i solnedgångens stund.

Du satt där väldigt stilla

I sommarklänning klädd.

Så oskuldsfullt du lilla

helt tryggt på gräsets bädd.

Strax bakom dig jag står och ser

i vattnets spegelglans.

Hur vackra tårar rinner ner

för kinden som i trans.

Du vände dig mot mig och log,

med stadig röst du sa;

– Jag gråter för att Gud är god,

för livets välbehag. 

För stjärnorna och månen.

För dag och natt min vän.

För Fadern, Anden, Sonen.

För liv, för kärleken.

För det som stilla andas

längst inne i mitt bröst.

För hopp som aldrig strandas.

För Han som släcker törst.

Du vilsna själ som reser vill

bland känslors grund och skär.

Jag fråga: har du aldrig mist

en vän som du haft kär?

Ser du inte nöden

på detta arma klot?

Frukten är ju döden

vad makt och krig har gjort.

Barmhärtighet då mötte mig,

ditt svar en öppen famn.

All oro, ångest lämna mig,

en själsligt tryggad hamn.

Vi satt sen länge stilla

i stora tystnaden.

Till sist jag faktiskt hörde

Den viskande kärleken.

Gunnar Asp