Det har jag alltid varit
Men jag har lärt mig
Inte visa rädsla.
Ha den inom mig i min hemliga låda.

Det är rädslan som får oss att överleva
Alla är vi rädda för något, att inte duga, att inte räcka till
Inte klara sig, att bli övergiven, att bli förnedrad, att skämmas

Alltid har jag varit rädd att bli attackerad av någon av dem.
Men jag har klarat mig förvånansvärt bra

Därför sår jag här i dimman mitt emellan, mina levnadsfrön
Den enda plats där jag får vara ifred
Skulle jag tvingas välja så kan jag i ärlighetensnamn säga
att jag inte vet vilken fot jag ska stå på.

Ingen av dem är bra, jag gillar ingen.
Kan låta grymt, förvirrande och kanske rent av bittert.
Men inte, absolut inte, jag har bara förstått, att så är det.

Tänk själv, känn osäkerheten som en hundvalp gör
när den blir lämnad ensam för första gången.
Försök hålla dig lugn. För att sen förstå att ingen, Ingen
kommer tillbaka för att rädda dig.

Listan av exempel kan göras lång. Milslång.
Du förstår förmodligen redan vad jag menar.
Eller så förstår du ingenting.
För du aldrig har upplevt någonting dylikt.

Trygghet är en bristvara. På båda sidor om sträcket.
Du får klara dig själv här i världen.
Men har du klarat dig hit ska du nog kunna klara dig en bit till.

Man måste bara lära sig systemet.
Det kapitalistiska, kommunala, statliga.
Det brutala, straffbara, manipulerande, olagliga.
Överhetens och den s.k. undre världens arbetssätt o verksamheter.

Och nu när Jag lärt mig så kan jag stå här i dimman mittemellan.
I skuggan av ingenstans för att gå Min väg.
Vart den än må bära.
Trots att jag har rädslan kvar.

Men rädslan ska man vårda, den gör oss uppmärksamma, försiktiga
och lära oss leva med ödmjuk misstänksamhet.
I denna grymma värld där de går över lik för sin egen vinningsskull.
Från båda håll….