Satte sina sylvassa klor där han kom åt
Spetsade henne med krälande demoner
Denna mjuka, goda kvinna som kämpade
Vilda ondsinta svarta vålnader svepte fram
Och grep efter en av de vackraste änglar
I rasande fart attackerade dom den svaga kroppen
I rasande panik, ångest och smärta tog dom över hennes sinne

En människa orkar bara till en viss gräns
Ett talesätt som är smärtsamt sant
Jag förbannar mig för att jag bara är en svag människa

Varför kan inte en medmänniska räcka ut en hand
Varför kan inte någon se oron och skräcken
Varför finns ingen där när det behövs

Jag är inte den som kan sitta här och berätta
Förklara varför allt blev så fel
Jag fanns inte till hjälp, jag hörde inget skri
Men en sak är jag säker på
Att nu är hon fri

Hon tog den fega vägen enligt somliga
Hon var egoistisk enligt andra
Men vem är du eller jag att döma

När gränsen är nådd och överskriden
Då är det slut