Du var mycket äldre.
Du var min fadersfigur.
Du stal mina år.
Förgrep dig skamlöst.

Vad saknas mig
nu när du är död?

Vi saknat dig, jag och flickorna.
I många år längtat efter Pappan
som ej har funnits.

Jag lämnade när
yngsta bara veckor var.
Flydde till en annan stad.
Flydde för att leva, men
förföljd blev i 12 år.

Nu är du död.
Och smärtan i mig växer.
Andra maken stulen.
Av alkoholen buren,
till sin grav.


Åren ej kommer tillbaka.
Men kan jag förlåta och glömma?
Då flickorna ej rymdes i dödsannonsen?
När jag var portad från begravningen?
Från att stödja döttrar, i en sal full av främlingar....

Jag fanns där, vid deras sida.
I direkt närhet. Utanför.
Jag såg föraktet.
Jag såg frågorna.
Undringarna. Varför är hon inte med här inne?
Är hon hans första fru?

Han var inte ens 60 år fyllda
när han till jorden gick.

Vår yngsta dotter
i samma ålder som jag
när vi gifte oss....


Vems är skammen?