Vad är teorier
fyllda av konspirationer
och normala tankar,
frågor kring ett dödsfall -
som ännu ständigt
plågar mig?


Ulfs död. 2007 19 februari.

Min födelsedag,
kunde den natten
bli min sons dödsdag.


Enligt utsago,
slängde han sig ut
från en viadukt,
efter att han slängt ner
vår då sjuårige son.

10 meter ner,
mot stenar,
betong och skenor.

Ulf dog efter tre kvarts
livräddningsförsök.
David överlevde -
med skador.

När polisen knackade på hos mig,
klockan sex på natten, tre timmar
efter detta hemska, i Israel,
Ben Guirons flygplats,
då visste ingen än, om David levde.

Jag åkte till Israel, utan att veta
vad som skulle möta mig.
Två lik?
Eller ett?

Jag trodde inte att
älskade Ulf kunde
utföra något sådant.

Jag var tvungen att se
kroppen på mannen som
försökte döda min son.

Det var Ulf som låg i bårhuset.
Ansiktet var som från en tavla
av Picassos.
Alla delar förvrängda,
flyttade ett steg åt vänster.

Jag visste inget då.
Blev förhörd. Flertal gånger.
Jag blev även påhälsad av
vad jag misstänker var säkerhetsfolk.

Här börjar folk misstro mig.

Så länge vi talar om att Ulf
dog i psykos, är allt okej.


Men när jag börjar ställa
obekväma frågor till mig själv
och andra för att få hjälp att
lägga pusslet, då blir dem
tysta, börjar bråka med mig
eller anser mig som manisk
i mina tankegångar.

Men så här var det:

1. Ulf bor på landet med vår son.

2. Jag lämnade äktenskapet 2003, och sonen fick bo kvar
i den trygghet som förskolan med specialkompetens för hans
talvsvårigheter innebar.

3. Ulf åker på semester till Israel.
Dem har ofta åkt  på semester tidigare,  utan att något har hänt.

4. Ulf ringer mig från Israel och säger något i stil med
att han säljer allt och flyttar till Israel. Han har inga band till Israel.
Varken blodsmässiga eller sociala. Dock andliga.

5. Två dagar senare är han död.

6. Hans vän, berättar att när Ulf och David checkade in för utresa,
så hade inte Ulf med sig sin bagage. Vilket ansågs suspekt.

7. Han tas in på förhör, vid ichekningen. I en timma sitter han där,
och kommer ut med tårar rinnande nerför kinden.

8. Ulf och David missar flighten.

9. Icke ombokningsbara biljetter blir ombokade av flygplatsen.
Fyra gånger sker detta, de närmaste tolv timmarna.

10. Mellan klockan 1400 den 18 februari ocvh 0245 den 19 februari,
irrar Ulf runt på flygplatsen, missar resorna hem.

11. Ben Guirons flygplats är av politiska och religiösa  anledningar en av världens
mest bevakade flygplatser. Konstigt vore annars.

12. Alla som rest vet att det inte finns enkla vägar  mellan Utresehall (hallen man kommer in efter incheckningen) och Inresehallen. För att komma till Inresehallen måste man ha visum, så man kommer in i landet igen. Innaför incheckningen är det internationell mark - om jag förstått saken rätt.

13. Det står vakter överallt. Millitärvakter. Vart tjugonde meter står dem och går igenom all bagage och alla papper. När jag frågade varför - sa dem att dem får inte lov att förlita sig på föregående vakts jobb.

14. Ulf irrade i tolv timmar. Flygplatsens personal visste såpass mycket att biljetter blev ombokade.

15. Det är känt att ca 1500 turister per år,  drabbas av Jersusalem syndrom, en speciell psykos, som alla inom turistnäringen och resenäringen i Israel, känner till.

16. Ulfs beteende borde indikerat - här behövs snabb hjälp. Eller inlåsning och hjälp upp på flygplanet.

17. Jag personligen har blivit utvisad från Canada i mina ungdomsår och vet att det inte är konstigt med poliser som handbojar, för upp en på  plan, sitter kvar med handbojor tills planet skall lyfta. Då går polisen av. Alltså jag hade ingen chans att gå av.

18. Jag vet också att personal är tränade i att känna igen psykoser. Och då är det medicinsk vård som gäller. Snabbt.

19. Men far och son fortsatte irra.
Den sjuårige sonen, min pojk,
var säkert förbi av trötthet.

20. De går ut genom Inrikeshallens skjutdörrar, ut på viadukten, som går över tågstationen nedanför, och ut till taxifickan. Den här utgången är bara för taxiresande. Ingen annan går ut här. Det finns utgångar till tåget på nedre plan, och till parkeringar någon annanstans.


21. Ett vittne, taxichaufför,  berättar för mig på sjukhuset:

Där kom dem genom skjutdörrarna från Inrikeshallen. En förtvivlad man med liten pojke vid handen, som grät.

Jag gick fram till dem och frågade om allt var okej, om dem ville ha resa.
Han svarade nej, och jag gick från min bil.

Jag vänder mig om så ser jag att mannen tar pojken över axlarna och höjer upp honom. Stängslet på viadukten som är ca 1.80 m,  har inåtgående böj, för att förhindra olyckor av detta slag. Men mannen hinner slänga ner pojken, och tåget hörs komma in... Jag blundade och höll för öronen. När jag öppnade så hade också mannen dykt ner.



22. Jag frågade flygplatsens polischef, om videokameror. Fick inget svar.
Han var vänlig. Och hade jobbat innan som *murderinvestigator* alltså mordutredare, med specialicering, gärningsmannarprofiler.  I Israel så ansågs det att  David var utsatt för mordförsök. Och han sa att Jerusalemsyndromet stämmer inte på Ulf....

23.  Jag blev lovad besök av Ulfs vän, de tio dagar jag  och sonenblev kvar. Han kom aldrig. Idag sju år senare förstår jag att han var i chock och säkert hade samvetskval.

24. Ulf hade inget spår av vare sig alkohol, läkemedel eller droger i sin kropp.

25. Jag fick besök av väldigt nyfiken familj. Såg ut som ur en amerikans tv-film. Och försvann illa kvikt när dem insåg att jag hade inga svar. När jag frågade dem, hur dem kände till oss - fick jag till svar att det var folk uppifrån som informerat mig. Man, hustru, femtonårig sk svensk son, och en liten sexårig söt flicka.

Perfekta familjen. Men då ger man inte praliner med likör, till en sjuåring. Då kan man hjälpa mig att lyfta sonen till rullstol - om man är tvåbarns mamma. Då kan man några ord på svenska - om man är i Sverige hos sin far, varje sommar.... Kvinnans son kunde ingen svenska.

Man försvinner inte, när man inte får svar.

Bil: Svart SUV.
Mannen: Kostym, grå. Sanggat hår. Stenhårt ansikte. Lång och kraftig kroppsbyggnad. Kvinnan: som tagen ur våra värsta år, med den där höga frissan och långa naglar.

Denna familj har verkligen fått mig fundera vad de egentligen ville oss.


:::::::::::::::::::::::

När jag kom hem fick jag tala med Ulfs vänner. Alla hade sina teoerier. Vissa mer intessanta än andra. Vissa mycket intressanta. Så pass att jag skrev till svenska ambassaden i Israel - vilket jag lovat att göra om jag får reda på något.

Jag fick aldrig svar på det.

Jag skrev till Carl Bildt. Utrikesminister, med vädjan om hjälp.

Fick ingen hjälp, inget svar.

Locket på.

Allt tystnade.

Men jag undrar fortfarande hur en man, som ansågs så pass konstig, eller fara för rikets säkerhet, att hans plan bokades om flera gånger, varför ingen spärrade in honom och hjälpte honom upp på planet.

::::

Pojkens ord:

Pappa sa att nu kommer vi till himlen.

När han vaknade, ville han träffa pappa, han ville fråga honom varför han blev nedslängd.

Jag frågade, vad såg du?

Jag såg buskar, gräs.

Det var bara betong.

Tåget som kom in, stannade en meter från pojken. Pojken hamnade på alla fyra. Satte sig på rumpan. Hade ryggen mot sin fars kropp. Brytet ben och skadad mjälte. Skrapsår. Och ett enormt hål i hjärtat.

:::

Han är fjorton år nu. Han har krisat sedan februari.

Finns ingen hjälp.