Ack du lilja, varför plågar du mig så?

Med mjuka läppar, öppnar du gamla sår.

Och gröna ögon, som påminner om gårdagens vår.



Jag ber aldrig om denna onda nostalgi.

Du är en vålnad, som plågar mitt sinn.

Så snälla var tyst, och för alltid försvinn.



Ack lilja, du är och förblir en illusion.

Ett spöke från förr i mina drömmar,

Hon som sliter på mitt hjärtas sömmar.



Så, mina drömmar, följ verklighetens exempel.

För där existerar hon inte längre i min värld.