Tycker mig sitta fast på en gammal omtuggad och nerpissad alkispub i misärens lilla hamnstad, böjde du dig fram och hälsade mig välkommen till ditt söndriga samförbund. Det var första gången vi träffades, efter du hade lagt märke till mina nyröda ärr under tröjarmen. Du sa att sådana som vi håller varandra om axlarna och du sa att jag aldrig någonsin skulle behöva bråka med sliriga, sluga snubbar igen med din övertygande skånska. Du rättade dig sedan och menade att "Ja, alla förutom mig" och kluckade härligt så att överbettet, en av de väldigt få saker vi hade gemensamt, blottades. Men det är ju sånt sådant som vi gör - bråkar, blöder och babblar. Tillsammans. Nu är du borta. Och jag vet inte ens vad som hände. Din tunga, trygga hand på min axel, den har lättat och lyft; flugit någonstans. Döden har aldrig lagt beslag på människor i min närhet förut och egentligen kände jag aldrig dig tillräckligt för att sakna, men det är i alla fall något som saknas nu. När jag tänker efter så var det inte förrän du dog som jag kom ihåg att du faktiskt fanns. Kanske var det för att du stod där bakom mig, höll mig om axeln, lite i skymundan. Kanske vande jag mig och glömde bort. Men när jag tänker efter så är det insikten om att du inte finns längre som gör att jag försöker hålla våra minnen, de få vi faktiskt har tillsammans, vid liv. Och om jag ska vara ärlig så vet jag fan inte ens vad som hände.