Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

I vår familj pratar vi aldrig om hennes cancer.



Min hjälte grät
när vi stod ute i regnet
men ingenting är som förut.

Du bär ditt leende med
yttersta ansträngning nu.
För ung för att säga
Men jag svär att jag visste.

Nu sitter du på din stol,
precis som du brukar
medan stormen tar tag
i allt utom mig.

O jag tittar på dig,
Och ser mig själv,
göra ljud för tystnadens
Rastlöshet.



Kära du,
behåll din tro
Och leendet jag älskar.
Jag håller i dig.

Du kommer leva kvar
i min pappas ögon.
Och allt du är,
Är jag med dig.




Fri vers av isabell.larsson
Läst 175 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2014-05-27 14:06



Bookmark and Share


  Kitty Jogenby VIP
Fantastiskt. Orden som var för sig känns, orden som som ihop vävs till en känsla. Jag gråter. Tack för att du skriver så det känns! Tack!
2020-11-27

  Eleni_
din text berör verkligen.
beundrar hur då kan få några ord att berätta så mycket.
2014-05-27
  > Nästa text
< Föregående

isabell.larsson
isabell.larsson