Det sägs att hon blir stark i hans armar
bortom sig själv, omänsklig,
felfri
men jag blir skör som is i prinsens armar
sårbar & vapenlös, liten.
om nätterna smälter magman mellan golvet och himlen
andningen är inunder hakan.
det finns bara trygghet angjord mot tinningen
som växer som lodräta fjädrar längs ryggen (fast det är löv i mönster)
Det är svart och harpan gnistrar som stjärnor
hon är en svan
jag är ett barn
nyfiken som innan den yngre tiden gav mig ett samvete
men nu med flera filter
nivåer av "jag"
en längre väg in och flera hinder emellan
tänker att det hade kunnat vara att bli vuxen, fast nej.
vi har inte anlänt till horisonten än.
jag krymper till en flytande massa när du värmer
ser den som inte orkar vara stark utan svag, som vitt stoff
för att orka strida måste jag ladda batterierna hos dig
genom att bli ingen alls och helt utlämnad
oförmögen
aldrig bortom mig själv, omänsklig eller felfri
bara helt utan mänsklig kropp
och form
hör henne inte skrika som glasvassa kross genom märg och sten
hör ingenting ser bara eld
vi är utan varken början eller slut (tid)