Det kryper i min kropp, vet inte vilken väg jag ska gå

Så mycket att göra, så mycket att se, så otroligt mycket energi
Jag vill göra allt, vill vara allt, vill se allt, ändå så sitter jag här

Frustrationen stegrar i mig, kan inte sitta still längre
Denna kropp håller mig nu fången, den gör mig uttråkad i mig själv

Den enda som kan ändra det för mig är jag, men gör det ändå inte

Betyder detta för mig att jag trivs i detta?


Betyder detta att jag gillar tristess?