Jag blåser såpbubblor inomhus.
Mobilens skärm lyser upp rummet.
Vi skriver hela tiden och jag vet att jag kommer tröttna snart.
Men jag skriver ändå.
Jag har berättat att jag mått dåligt men jag tror ändå inte att han vet.
Jordgloben i hörnet lyser också och färgar bubblorna svagt gula.
Ditt namn står skrivet högst upp på skärmen och jag nuddar det varje minut för att det inte ska försvinna.
Du har inte skrivit på åtta minuter och jag väntar.
Jag väntar på ditt svar och jag väntar på att jag ska tröttna.
Jag vet att det kommer bli så.
Men vad ska man göra när hjärtat är i en miljon bitar?
Jag inte kan göra annat än att hoppas på att det en dag kommer någon som fixar det.
Jag hoppas att det blir du.
Så snälla, låt mig inte tröttna.