Som husägare förstår jag att sommaren hänger ihop med trädgårdsredskapens förbannelse! Vatten rinner alltid neråt, därför älskar jag att rikta det uppåt. Springer runt och vattnar för att få se när vattenröken stiger. I den syns regnbågen soliga dagar.

Förra sommaren köpte jag Gardenas sprutmunstycke att vattna med. Den ska vara bättre säger dom som vet. Det enda jag märkte var att den var dyrare än andra märken. Och själva fjädringen höll knappt säsongen ut innan den också började läcka!

Det är inte bara den ena saken efter den andra, det är samma jävla sak varenda sommar! Försöker jag vattna så piper munstycket med små kvirrande ljud som om en hel skock med gråsparvar befann sig i inne i munstycket.

I år vände även vattenspridaren ryggen till och står där dropptyst. Förräderi! Jag känner mig som en utstött. Den står där med utbredda vingar och gör ingen min av att känna igen mig.

Vattenslangen som heller inte varit i bruk på ett tag ser torr och slak ut där den hänger på väggen. Den har inte fått orgasm på ett bra tag nu och det tack vare Gardenas bristfälliga sprutmunstycken!

Mina små förehavanden är rätt meningslösa, men de håller mig i alla fall varm och omgiven. Vägen till större meningsfullhet går inte från dem utan genom dem. Det är inte mening jag söker, utan samhörighet med naturen.

Jag vill höra samman med vad jag är med om. Och jag vill att allt strunt som händer ska höra samman sinsemellan. Ungefär som enheten i poesin, så att detaljerna stegrar varandra och i minnet smälter samman till en enda upplevelse!