Nästan förlorad,

väntade jag.

I ett kallt svart regn.

På en plats där allt tar slut.

Dina dystra svarta tårar faller ännu,

 flyter in i mitt hjärta

och bildar en ström.

Du känns här, som en ständigt

närvarande känsla av alienation.

Kroppar förmultnar.

Sinnen och själar

svävar fritt runtomkring.

Tiden är kanske oändlig här.

Du hade en önskan

att ta dig härifrån,

att aldrig stanna här.

Men staden höll dig kvar

som en liten mor med klor.

När natten är min

så skriver jag.

Om förvirring,

ångest och otillräcklighet.

Kanske kom jag hit,

för att bära din ångest.

Kanske för att trösta dig.

För mina skuldror är starkare än dina

och jag kan resa härifrån när jag vill.

Jag skriver om alla skuggor

här i min stad.

Om alla dessa tårar som faller,

som simmar fritt i floden.

I Voltavas djup göms en stjärna.

Jag kan se den där jag står på bron,

en månbelyst kväll.

Och jag önskar, precis som man ska,

precis som du måste gjort en gång.

Mitt svarta regn är tidlöst,

och alldeles unikt.

Nästan förlorad

väntar ingenting på mig här.

Din ande svävar här, över staden.

I floden faller ännu dina tårar

som ett dystert svart regn.

Och jag kan se din stjärna skymta

genom vattenytan, i Djävulsströmmen.

Mina tårar blir till en djävulsström.

Mina svarta tankar likaså.

Känslan av otillräcklighet

har aldrig varit lika total.