Vi hörde din röst när vi klev av tåget i Göteborg. Den förde oss mot Hagakyrkan där vi möttes av en kvinna som visste vem du var. Du hade haft din begraving där en regnig försommardag. Båda dina förädrar var på plats fastän du redan hade begravt din far, i en sång. Hon berättade om din favoritrestaurang och om galleriet där din historia fanns att beskådas, om vi skulle vilja styra kosan dit. Det kändes som om du talade genom henne.

Vi klev in som de enda besökarna på galleriet där hela ditt liv fick plats på 40 kvadratmeter. Det kändes sorgligt på något sätt.  Att fragment och vrakdelar av den själ som var du, och på sätt och vis fortfarande är du, fanns där. Där fanns räven, ökenråttan och flygplatsen i Kabul. Din ångest, det destruktiva och att få mer än vad man egentligen klarar av.  Tillslut knöt du ihop säcken och allt verkade handla om hur ditt liv kanske skulle kunna fortsätta, fast i en annan form. Vi kände din närvaro så påtagligt när vi gick genom rummet.

Galleristen var en vän till dig och han berättade om den dagen när han tog fotografiet, det enda där du ler. Att du nog egentligen bara kisade mot solen, för du mådde alltid pyton. Och du var den sista som odlade myten om det missförstådda geniet för du visste exakt när det var dags, att dra sig undan. Knivskarp och slug,  höll du vissa saker för dig själv. För andra, de som ville lägga sig i, fanns ju överallt. Vi kan nu bara spekulera i hur du kan ha tänkt, om varför du inte ville ha en grav. Och om du tänkte dig att spridas för vinden eller leva vidare, som ett förgiftat stoft i atmosfären. Den enda som kan veta något är nog egentligen din mor.