En gång förlorade jag ett barn.
Ett barn jag verkligen ville ha,
men han dog inuti mig,
och föddes i tystnad.

Samma kväll jag kom hem
gick jag ut i snön,
vandrade i sorg.

Jag mötte en grupp konfirmander,
som tog mig med,
till kyrkan.

De tände ljus,
och lamporna var släckta.
De sjöng sånger sittandes på golvet,
vid altaret.

Jag fick aldrig chansen att tacka dem,
och det är längesedan nu.
Men jag skickar tacket nu, ut i etern.
Om ni bara visste vad det tröstade mig...

Tack