Hon har en hemlighet

Som knappt någon vet

Som ingen kan se

Några få har fått snudda vid den

Men hon kan inte delge den helt

För nästan ingen skulle förstå ändå

Hon vet

Vet inte hur hon blev sådan

Har många gånger funderat

Bottnar det i hennes barndom

I djupet hon levde som barn

I falska slöjor 

Gav henne en annan syn

Ett nytt sinne

En annan vetskap om livet

Än den ni vill och kan se

Någon sa till henne:

Du är överempatisk

För känslig

Tänker och känner för mycket

Vill för mycket

En annan sa:

Du tänker mer på alla andra och allt annat

Ditt rum finns knappt inte

Bara alla andras

Den tredje sa och det var jag :

Du kan inte bära allt på dina axlar

Du kan inte gråta för alla

Inte finnas till för alla

Och framför allt kan du inte rädda världen

Skapa dig ditt eget rum

Och blunda som alla andra

Och för fan lev!

Vad är det för fel på dig?

Tro mig

Jag känner henne som det sannaste och vackraste

Men med en stor sorg inom sig

Tro mig

Hon försöker leva varje dag

Känna tacksamhet varje dag

Men hon kan inte blunda

Och hon inte sluta bry sig

Hon inte sluta lyssna in

Hon kan inte sluta känna

Hon kan inte sluta finnas till för andra

Hon bär på oket själv

Begär inget annat heller

Bara mer förståelse

Bara att älska henne som hon är...