Mörkret är kompakt och synen drunknar i natten. Månen förmår inte lysa upp landskapet. Jag håller krampaktigt i klockan, den är 02:40 och jag ser sekundernas upplysta visare flimra förbi.

Ännu en natt med ångest i ögonen! Andedräkten immar fönstrets ruta, mörkret är kompakt och synen drunknar i natten. Mina tankar kör på slingrande vägar genom hjärnans vindlingar. 

Jag går ut, flingorna likt vintergatans solsystem dansar  emot mig i skenet från ficklampan. Snön hänger som vita cancersvulster på grenarna. På dödens raksträcka denna vinternatt, sladdar jag ut i ångest.

Jag kör rakt genom själen mot mörkret och det frusna hjärtat. Plötsligt lyfter kroppen som om den fått vingar. Jag ryter som ett otämjt vilddjur på flykt undan blodtörstiga förföljare. Jag gör en rörelse med armarna. Men för sent, jag är redan på väg genom luften!

Ett kort ögonblick blir jag likt en farkost på sin väg genom vintergatan. En ensam snöflinga smälter mot mina läppar. Rymden böjer månljuset mot den mänskliga vinterfågelns kalla yttre.

Med ett rovdjurs glödande ögon dyker jag ner med ett brak i vakens djupa mörker. Röd lyser min ångest där jag ligger i fällan, hejdad i ett stelnat misstag. Månen fladdrar till i vakens svarta fångstnät. Jag famlar blint i vattenvågens snabba virvel.

Ljus fladdrar överallt, plötsligt lyfts jag upp av starka armar. Nej, släpp mig! Ge fan i mig. Jag hatar dig, du har stulit döden från mig din jävel gråter jag! Tystnaden verkar vara det ända som lever.

Det är natt och inget ljus i världen hjälper. Isen sluts och det blir åter stilla över den frusna sjön. Ett ögonblick har gått sönder.