Jag är inte som andra människor. Jag är en nattmänniska i en dagsljusvärld, för evigt dömd att bländas av solen. Jag finns på nattens baksida som täcker mig nätt och jämt, men den är inte min. Jag passerar bara genom den. 

Natten stryker ut mina konturer. Jag vaknar med gröna ögon och lägger mig med blå. Antagligen bara en fråga om ljus, men jag vågar aldrig stanna kvar tillräckligt länge för att se mig förvandlas. 

Vid gryningens kant tvekar jag att låta mig omslutas. Ljuset skrapar mot ögonen och vill in. Men ögonen är som flygblad som blivit fuktiga av regn och som inte längre går att läsa med. Ljuset för mig ingenstans. Jag söker mig alltid en tunnel i slutet av varje gryning.