Bortom ridån
av strimlade moln
där synranden bildar
vår blindhet på jorden

klockklangers tyngd
till lätthet förtunnad

fallande nerslag
genom grönskan
som beslöjade andetag.

Från då till nu
genom sekler
faller söndriga bitar
åter på plats,
men troligen hopplöst

när kyrkorummet tanklöst
tar förnyad sats
enligt förlegad föresats
att självklart nå alla.