Min maniska musa insisterar, minsann!
Det klart att du kan allt du vill!
Du kan måla, dansa och skriva
fotografera och lite till.

Min maniska musa förstår inte nej
och vill aldrig någonsin tro
att det ligger en avgrund långt inom mig
där min själ aldrig nånsin får ro.

Min maniska musa brinner av lust!
Allt är hetsigt i rött och orange.
Hon river bort plåster, bandage - öppnar ärr,
till återhämtning får jag ingen chans.

Sen kommer den dagen då hon tar farväl
stänger dörren och försvinner bort.
Min maniska musa reser vidare - utan mig
och jag håller ihop, helt kort.

Så öppnas avgrunden i djupet av mig
och allt svart och mörkt väller fram.
I grått och dovt blått går hela min värld
och jag vet - igen - att jag inte kan!

Jag faller och faller, helt fritt i panik
allt jag hör är min gråt och de skrik
som funnits därinne, som aldrig försvann
i min maniska musas passionerade famn.

De monster jag ser är det monster jag är
under ytan dit ingen når.
Som förtjänar blott intet, som inget kan,
som inte ger, men tar allt hon får.

Så trött, så trött! Låt mig sova nu,
och glömma för endast en stund.
Vem jag är, var jag är, vart jag ej är på väg
om jag så vet att den tron är osund.

Sen kommer hon åter, min maniska vän
fylld av tilltro, av lögner och hopp.
Min maniska musa förstår inte nej
och jag vet att hon aldrig ger upp.