Jag medger att jag beundrar er,
ni som går med så självsäkra steg.
Som tar världen med storm,
alltid tror på mer,
tror på lycka, på hopp,
på... Allt sånt!

Jag medger att jag avundas er,
ni som tror att kärleken finns.
Som fortsätter tro,
trots att allt gått fel,
gång på gång, på gång, på gång.

Jag beundrar, men jag förstår er ej,
ni som reser er upp varje gång.
Skakar av er de misstag,
de olyckor och fel
allt det grymma och svåra... Allt sånt!

Jag skulle allt gärna vara som er,
och gå med så självklara steg.
Ta världen med storm och tro att jag
har rätt till bå'd kärlek och smek!

Men jag sitter här, ej alls som er,
för mig är lycka en myt.
Jag förstår inte hur, eller varför ni ler
sådär gång på gång, på gång, på gång.

Jag beundrar dig, ja just du där,
som har en inre självklarhet.
En rätt till kärlek,
till lycka, till hopp...
Ej är så förbannat vek.