Genom tillvaro Seger sade du. Jag replikerar aldrig något du säger. Din seger är som ... och har vi inte våra egna. Tankar är inte som jord, vill vatten utan krav. Har vi mötet i detta. Varandra tolkar med värmen utanför. Ett har vi alltid. Aldrig det du säger. Sagt det med ditt tonfall. Värja sig andra gånger, vikten förflyttar sig i rummet. Materialet är sterilt, dukar under bordet. Lever innanför.

Förankrar medvetet min förtvivlan. Grunden är ett speldrag som lyssnar. Det är en kyla i skräpet här. Sen säger du att mötet aldrig funnits. Att seger bara är påhitt. Att allt är ett giftigt berg. Det jag lyfter för att se dig. Tillsammans med de grundläggande bokstäver du kastar omkring dig är det något långsamt återkommande. Det är i dina ansiktsdrag, det är i landskapet.

Du har redan visat mig vad du heter och var du lever. Det avsmalnar nu, allt det du behandlar. Vi är innanför vårt åldrande. Vi släcker blicken och går bortom. Som om inte. Vikten förflyttar sig i rummet. Det är i dina ansiktsdrag. Det är i Landskapet.