Gråten tystas i timglaset, oändlig denna tid, grön sand silas mellan revbenen och hjärtat. Fast där i timglaset, minuterna tar aldrig slut, fastkedjade nyckelben och förgätmigej fastklistrad på bröstet. Fly från tiden är omöjligt, 1, 2, 3

Förhoppningar sväljs ned med T-sprit, frätande och kvävande, men det röda är så vackert i all smärta, 112 ringer någon i ett tafatt försök att rädda brinnande reaktioner

Lögner spräcker glaset, naken står jag där, fortfarande fastkedjad, munkavel har sytts fast och mitt bröst vill sprängas

men då blundar jag, vinden leker med mitt hår, solen bländar alla i min närhet, dofter av smultron ger mig syre och jag känner att jag kanske överlever...