Jag rycker på axlarna.

Dina ord faller till marken.

Det finns inget jag inte har hört förut.

Men det händer ibland att jag brister.

Jag är maskrosbarnet som aldrig fick blomma ut. 

Så min kompass var sönder redan från början.

Dina kränkande ord kan väl aldrig vara kärlek?

Ditt sarkastiska leende när jag tycker att jag gjort något bra.

Nu pratar du om något annat och ber mig att lyssna.

Jag går sönder ännu en gång och du,

du märker ingenting.