Plötsligt var du borta, du har lämnat,

för tidigt, för fort,

och jag står här med ett hjärta som brister.

Du som såg mig när ingen annan såg mig.

I min tystnad hörde du det jag inte sa.

Du såg mig genom allt,

när världen var alldeles för stor.

Vi var två själar ,

sammanflätade som en röd tråd genom åren.

Du var den enda som kände mitt innersta,

min tysta sorg,det du visste,

det var vår hemlighet, som ingen annan förstod.

Du var min styrka när mörka dagar kom,

nu är tystnaden överallt,

det känns som om ingen kan laga det hål du lämnat.

Din kärlek var som en viskning i vinden,

en hemlighet vi båda bar, 

men aldrig riktigt ägde.

Vi som inte hann säga allt,

inte hann känna varje andetag fullt ut.

Jag bär din värme med mig, men det brinner nu svagt.

Likt en flamma som förlorar sin glöd, 

men ändå kämpar emot,

får jag känslan av att du fortfarande finns där.

Nu står jag här ensam,

i mörka rum där du inte längre finns,

med bara ekon

av vår gemenskap och löften om något som aldrig blev.

Du är borta nu och jag undrar om vi någonsin kommer att förstå,

varför vi måste släppa taget så tidigt.

varför måste du gå innan jag var redo att släppa taget.

Vi talade i ord, du och jag,

men vi kanske inte talade tillräckligt klart.

Jag undrar om du visste att vi skulle missa de sista stunderna, 

det sista vi kunde ge.

Nu står jag här, med din tystnad runt mig,

och söker i minnet efter de ord vi aldrig hann säga.

Jag bara hoppas att du visste, att du var älskad,

precis så som du var.