Jag bor på Gotland om somrarna, och det har jag gjort så länge jag kan minnas. Jag är så att säga född till att vara sommargotlänning. Varje sommar, år efter år, så har mamma, pappa, min syster och jag packat våra väskor till bredden, så att de blir sådär överfyllda, att knappt ett par YNKA kalsonger går i. Det är en härlig men också underlig känsla, av att vara så lyrisk över att lyckas med något så enkelt som att packa. Vi tar sen Gotlandsbåten, och snart sitter vi där, i bilen, hummandes med musiken på radion, på väg mot den gotländska landsbygden.

De första veckorna i juni bjuder allt som oftast på dåligt väder, kanske är det bara något jag har fått för mig, men det känns som att det alltid varit så. Men så fort vecka 27 kommer, eller ”Almedalsveckan” som den kallas i folkmun, så är det som att vädergudarna för första gången på länge vaknat på rätt sida. Solen strålar och värmen ligger som ett tjockt moln över gatorna, det är som att luften nästan skakar. Den priviligerade mediaeliten åker snart ner, och tar del av den värme som vi länge längtat efter. Gotland är plötsligt i centrum, överallt syns vi. I tidningar, på tv, på radio, i podcasts. Gotland, Gotland, Gotland. Det är som att jag skäms över ön, hur OUTHÄRDLIGT det måste vara om man inte befinner sig här. Men så fort veckan är slut, och när både politikerna och journalisterna åkt hem, så går ridån ner och lamporna släcks. Gotland finns inte längre.

Det är som dagen efter ångesten, efter en fylla. Ett uppvaknande, ett helvete, Det får mig direkt att tänka på det gamla ordspråket: ”om ett träd faller i skogen och ingen är där, hörs det då?”. Men istället att: ”Om ingen skriver om ön, finns den då?”.

Även vädergudarna blir direkt på dåligt humör, vid vecka 28s start så är vädret ”back to normal”. Regn, rusk, storm, 15 grader och ett irriterande åskmuller i fjärran. Det är som att Gotland stänger igen butiken, och att den öppnar om 51 veckor igen. Jag ojar mig över detta hos mina släktingar som är boende här året runt. ”De jävlarna kommer ner, tar över ön och lämnar den i sticket, och sen finns vi inte mer resten av sommaren”. Min Farfar skrattar lite, ett mörkt och mullrigt skratt, på ålderns höst, präglat av livets långa skola. Han rätar till sig i sin fåtölj, och säger sen långsamt, darrigt, men också självsäkert: ”Men du är precis som dem, kommer ner, njuter av ön när den är som finast, och lämnar oss sen, i regnet, i rusket, i hösten, i vintern, i snön, och i tomheten”. Och plötsligt är jag inte lika kaxig längre.

Skriven av: Johan Pettersson