Lois faller handlöst mot en säker död från en av den fiktiva stadens Metropolis höga skyskrapor, och man hör liksom den ständigt närvarande paniken i hennes hastiga andning som då och då förbytts mot små primalskrik av dödsångest. Men då, mot alla möjliga odds, så kommer en viss Superman flygande med ett slags självförtroende som får Zlatan att verka ödmjuk och fångar hennes sköra kropp ett fåtal meter över marken. Hon är räddad och man ser hur det fullkomligt sprudlar om henne när hon ligger i hans muskulösa, trygga famn. Scenen är ifrån Richard Donners braksuccé ”Superman: The Movie” från 1978, och är nästan smärtsamt talande för hur den klassiska filmens händelseförlopp utspelar sig där den hjälplösa, osäkra kvinnan räddas av den starka och modiga mannen som aldrig verkar ha hört talas om något som kan liknas vid nervositet och osäkerhet.

Annat är det i Suzanne Collins kritikerhyllade trilogi ”The Hunger Games”, som speglar den unga tjejen Katniss Everdeens kamp mot överlevnad i Hungerspelen, där dussintalet ungdomar lottas och tvingas göra upp i en blodig kamp om förstapriset: att få fortsätta leva. Katniss visar till skillnad från Lois en stark, självständig och stridslysten sida när hon i den livsfarliga miljön en efter en förgör sina motståndare trots deras fysiska överlägsenhet genom sin taktiska skicklighet och med sin intelligens som saknar motstycke, och hon har i efterhand blivit som en slags ikon och förgrundsgestalt för feminismen.

Jag har själv svårt att se’ ”Hunger Games” bli en medial succé på 70-talet under Supermans tid, men i takt med att samhället och könsrollerna till viss del har förändrats så har också den breda massans sätt att se på filmer och litteratur blivit allt mer tolerant och öppen, och vi har kommit en bra bit på bara några få år, även om det allt som allt har tagit lite väl lång tid enligt min smak, och dessutom är normen fortfarande att mannen räddar kvinnan, och inte tvärtom.

Frågan är då varför kvinnan framställts som både tafatt, korkad och närmast dumdristig när vi blickar tillbaka genom kultur och litteraturhistorien fram tills idag, trots att det är bevisat att de idag både har bättre betyg och högre IQ än männen både enligt statistik från skolverket och genom forskning från IQ-experten professor James Flynn? Svaret finner vi så långt bak som till Jesus tid.

”Till din man skall din lust vara, och han skall råda över dig”. Orden kommer från Gud och riktas mot kvinnan i Bibeln, den bok som av en händelse råkar vara grundkällan till flera av vår världs större religioner, och som ständigt funnits där för miljarders människor som en kompass och vägledare genom livets alla prövningar.

Jag väger orden i mun ett tag, fasad över det faktum att så få ord haft så pass stor inverkan på hur makten idag är fördelad mellan könen, och framför allt över att samhället än idag präglas av de uråldriga värderingar som står skrivna i den boken.

Bibeln har dock inte bara påverkat och till vis del orsakat ojämställdheten i samhället, utan har också på många plan influerat och inspirerat litteraturen genom historien. Inte minst i handlingarna där männen sen urminnes tider varit de som historierna och böckerna har kretsat kring, och där kvinnan som regel istället har fått stå i skymundan och mer fungerat som ett komplement till de manliga karaktärerna.

Vi kan bland annat se exempel på förtrycket mot kvinnan i litteraturen under upplysningstiden, en epok präglad av den enskilda människans förnuft, där författare och filosofer krävde allt från religionsfrihet och yttrandefrihet till politisk frihet. Nu var plötsligt Bibeln inte den största och främsta källan till kunskap, utan istället var det vetenskapens lära som stod i centrum, där upptäckter som till exempel gravitationslagen av Isaac Newton kom att spela stora roller. Bibelns sanningshalt började snart ifrågasättas av folket, ingen hade ju faktiskt vetenskapligt bevisat att Gud (eller själen för den delen) ens existerade!

De gamla värderingarna kom dock att haka sig fast i hasorna hos folket, och några av de klassiska, religiösa värderingarna fanns fortfarande kvar, som till exempel synen på kvinnan. För inte skulle väl alla kunna ta del av de faciliteter som uppstod under upplysningsrörelsen? Det vore ju rent av befängt!

Många av de manliga författarna fortsatte sin så kallade häxjakt mot kvinnan i sina böcker, och de radikala idéerna till samhällsförändringar som de föreslog gällde bara mannen. Kvinnan däremot skulle bara uppfostras till att vara hans medhjälpare och stödpelare, och framför allt för att behaga honom i sängkammaren, och därför var utbildning onödig eftersom hennes enda uppgift var att underkasta sig mannen, eller som en av de själva, Jean-Jacques Rousseaus, vars författarskap blev en slags ideologisk utgångspunkt för franska revolutionen, uttryckte det i sin bok Émile ou de l'éducation (1762): "Kvinnorna har alltså eller bör åtminstone ha endast föga frihet" skrev han i samma bok som i den där han försökte utmana den traditionella synen på barnuppfostran och utbildning.

Som ett brev på posten så kom en motreaktion på Rousseaus något tvivelaktiga framställning av kvinnan genom att den brittiska författaren Mary Wollstonecraft år 1792 publicerade sin välkända bok A Vindication of the Rights of Woman. Boken, som kom att ses som en av grundtexterna för hela den feministiska rörelsen, byggde på hennes huvudtes, att orsaken till de stora ojämlikheterna i samhället mellan kvinnan och mannen berodde på kvinnans bristande rätt till utbildning, och att de lätt kunde suddas ut genom likvärdig undervisning. Här skiljde sig de båda författarna åt, där Rousseau hävdade att kvinnan inte ens behövde utbildning då hennes antaganden inte krävde det, medan Wollstonecraft rasande ansåg att det var av högsta prioritet. Det blev dock aldrig någon pajkastning av det hela, utan nivån på diskussionen var hög, antagligen på grund av den intressanta omständigheten att de båda hade samma sätt att se på många samhällsfrågor, och att Mary på många plan inspirerades och beundrade Rousseaus sätt att skriva, och det var bara blott denna, ack så viktiga fråga som kom att orsaka deras konflikt, eller som Mary själv uttryckte det i A Vindication of the Rights of Woman:

Trots att jag är en hängiven beundrare
av denne förträfflige och begåvade författare,
vars åsikter jag ofta kommer att ha anledning
att citera, måste jag säga att beundran
alltid måste träda tillbaka för harm, och att den
förolämpade dygdens stränga uppsyn suddar ut
det nöjda leende som hans vältalighet brukar väcka,
när jag läser hans sinnliga svärmerier.

Hon var dock väldigt noga med att i sin kritik också till viss del hylla hans resterande och på den tiden något häpnadsväckande tankegångar, men där hon samtidigt tryckte på deras ideologiska skiljaktigheter, men även att han lätt kunde applicera sina idéer om männens sätt att vara på kvinnan, och att de då kunde leva i samförstånd.

Jag blir själv något förvånad över att varken kvinnorna i historierna eller författarna för den delen fick mer utrymme i litteraturen under upplysningstiden med tanke på de allt mer liberala tankegångarna som rådde, där varje enskild medborgares rättigheter blev viktigare och viktigare, men jag slås samtidigt av vikten av Mary Wollstonecrafts ifrågasättande och kritiska böcker där hon nästintill skapade och formade begreppet feminism trots en stark och isande motvind. Litteraturens ständiga förtryck av kvinnor bidrog naturligt till samhällets ifrågasättande av deras egentliga intelligens, och där tror jag att Mary Wollstonecraft till viss mån tvålade dit belackarna som tvivlade på kvinnans kapacitet, och hon banade där väg för kvinnans fortsatta kamp för sina rättigheter.

Om vi istället för en stund vänder blickarna en bit fram i tiden jämfört med upplysningstiden så hittar vi realismen som pågick under den andra delen av 1800-talet. En tid, starkt färgad och påverkad av den snabba samhällsutvecklingen i och med den industriella revolutionen där folket flyttade in från landet till städerna. Det rådde stora missförhållanden för arbetarna med svältlöner, långa arbetsdagar och även barnarbete, vilket medförde en allt starkare vilja bland befolkningen att föra debatt och att engagera sig politiskt. Detta präglade även litteraturen, och författarna började allt oftare att skildra den oförskönande vardagen för vanligt folk istället för att skriva fiktiva och romantiserade historier.

Kvinnan var i samhället fortsatt underdånig mannen, och det nya livet i städerna förändrade även könsrollerna. På landsbygden hade kvinnan och mannen arbetat ihop på gården, men av praktiska skäl i staden så fick kvinnan stanna hemma och ta hand om barnen och hemmet medan mannen jobbade och försörjde dem. Detta ändrade också idealbilden av hur en familj skulle se ut, och kvinnan blev allt mer knuten till hemmet både för arbetarklassen och för adeln där gamla värderingar hängde kvar och begränsade kvinnans rättigheter. Och det är också så kvinnan skildras i böckerna, eftersom det på sant realism-maner hör till att skildra verkligheten, hur den än var.

Till skillnad från upplysningstiden, där litteraturen kretsade kring författarnas viljor och övertygelser om hur samhället borde vara, så speglade skribenterna nu istället hur det egentligen var. Därför försvann tyvärr även många av de feministiska rösterna i litteraturvärlden, och nu skildrades istället kvinnans situation utan något egentligt större försök till att bidra till förändring.

En typisk porträttering av kvinnan under realismen är i romanen Hertha (1856), skriven av Fredrika Bremer där huvudpersonen, den sturska unga kvinnan Hertha, bor i ett hem styrt av en bestämmande och tyrannisk far, och under en natt utbryter en stor brand i staden, och för första gången måste de fattiga och rika, både män och kvinnor, hjälpas åt tillsammans för att hindra brandens framkomst. Romanens utopi ligger sedan i att den drivna Hertha hoppas på att kvinnan ska få en ny roll i stadens nya tillvaro efter branden.

Ett exempel på hur toppstyrt och hierarkiskt hemmet sköttes var när Hertha kom hem tjugo minuter sent, och den maktgalna fadern är inte sen med att sätta henne på plats genom att in princip krossa alla hennes framtidsdrömmar då han med höjd och aggressiv röst skrek att ”nu för tiden vilja fruntimmer blanda sig i allt, och därför går så mycket på tok, det heter att den ska bli artist, att den ska bli kontorist och den ska bli författare eller professor eller någonting stort. Förbannat prat alltihop”.

Faderns brutala attityd speglar enligt mig den hämmade kvinnans situation, och jag tror också att det här är var så nära ett slag för feminismen man kunde komma för tillfället, då Bremer lyckades skildra en relativt realistisk situation samtidigt som hon diskret och metodiskt visade att hon vill ha till en slags förändring, och allt detta utan att bryta mot realismens viktigaste normer och tumregler. Och om litteraturens utveckling sett annorlunda ut, och att sättet att skriva från upplysningstiden hade bestått längre, så tror jag att kvinnans rättigheter hade utvecklats ohyggligt mycket snabbare, då litteraturen under upplysningstiden var mycket mer progressiv och framtidstroende jämfört med den mer bittra, gråa och sanningsenliga realismen.

I dagens litteratur så ser vi en slags blandning av de olika litterära epokerna, där böckerna både inspirerats av upplysningens vilja till samhällsförändring, men där vi ofta får ta del av de numera omåttligt populära memoarerna som speglar människors liv, vilket är typiska drag för realismen. Kvinnans förtryckta roll i böcker och kultur håller till viss del i sig än idag, även om deras förhållanden, som jag tidigare nämnt, har förbättrats avsevärt. En röd tråd som vi kan se genom hela den litterära historien är att omständigheterna runt kvinnan har förändrats, där samhället har utvecklats, människor har flyttat, fått framtidstro, och fått en politisk glöd för att alltid kämpa för ett bättre liv, men där synen på kvinnan har varit relativt oförändrad, antagligen för att Bibeln fortsatt hade en central roll i människors liv, även om dess inflytande över samhället sakta förtynade.

Bristen på kvinnliga huvudroller i litteraturen, men även på senare tid i filmen, beror enligt mig på just de ålderdomliga religiösa värderingarna som fanns bland medborgarna, och som aldrig riktigt suddats ut, kanske för att männen från början inte tog till sig av den kritik som bland annat Mary Wollstonecraft framförde om kvinnans rätt till utbildning, och som därför gjorde att litteraturen framställde en korkad kvinna som varken hade vett eller etikett.

Istället har synen på kvinnan under litteraturhistorien präglats av objektifieringen av henne, där hennes främsta uppdrag har varit att behaga mannen, och det har hängt kvar som en följetång enda fram tills nu, där kvinnans skönhetsideal blivit närmast sjuklig och obehaglig av all den press som satts på hennes kropp, inspirerat av hur kvinnan framställts genom hela den litterära historien, vilket också syns i till exempel ”Superman” där Lois roll egentligen bara går ut på att vara Supermans förtjusande älskare, och att senare även räddas av honom. Hela cirkusen blir som en slags ond cirkel eftersom barnen sedan föds in i specifika könsroller som kulturen skapat genom bland annat superhjältefilmerna där mannen tydligt är den starka och drivande karaktären jämfört med den vackra, sköra, men dock svaga, kvinnan.

Men vem vet, med hjälp av pådrivande författare som Suzanne Collins med hennes ”Hunger Games” så kanske normen kan förändras till att kvinnor för en gångs skull får lika centrala roller som männen har haft, och att samhället naturligt blir mer jämställt då litteraturen bevisligen påverkar hur jämställdheten i övrigt ser ut. Eller så fortsätter mansdominansen, tråkigt nog, och så får jämställdhetsutvecklingen ta sin tid. Men det är ju inte så farligt, det är ju bara 191 år (!) tills det råder fullständig jämlikhet mellan män och kvinnor enligt Lena Bernhardtz, jämställdhetsstatistiker vid SCB.

Fast då blir de manliga Superman-fanatikerna och Rousseaus-dyrkarna i alla fall glada, och att de inte skulle få som de vill vore ju rent av befängt!