Reningen kommer,
livstonerna andas på mig,
det går att sväva,
nu är allt utrensat,
förbrukat
Jag har varit gömd,
i mitt skal.

Nu såg jag vråken,
vingslagen,
ekande i den tomma tallskogen.

Sen såg jag dig
där på myren i dimmorna,
konturlös,
du vill dra ned mig
i myllan
men jag anade dina trick,
jag var ren
du fick inget fäste.

Vråken den spanar på
evigheten,
jag fick hans ögon
när han slog sig ned på min axel.

Nu svävar jag över döda marker
och långt där borta rinner älven.
I det svarta vattnet renas våra liv,
hoppet rinner ut i havet
och färdas till de som förstår.

Vråken utan sina ögon skriker.

Det är aldrig är försent,
öppna era ögon.