Jag sitter i båten
älven är stilla,
strömmande men stilla.
Jag ser ut över älven, landskapet,
anande solnedgång och forsen nedströms.

Båda mina ögon är öppna,
och jag ser vidden av något hänförande vackert.

Ändå en oro
Det finns något annat
Det går inte att blunda
Jag ser människan.

Och jag undrar där jag sitter,
hur kan man bara se med ett öga
på det som sker?
Hur kan man blunda med det andra?
Det blir dimridåer som förföriskt
döljer vidden och
som döljer människan.

Jag vill helst också blunda,
helst med båda ögonen.

Men jag kan inte, jag vill inte,
inte ens vid en stilla älv.

Jag ser människan
med båda ögonen öppna.
Jag ser vidden av det som sker.

Men när en lax plötsligt hoppar
bryts stillheten och tankarna skingras.

”Det var en stor rackare”

För stunden, ett nu,
ett ögonblick av
att överraskas.

Men det är här,
inte där,
där ögonblicket kan vara
en stund till
av överlevande.

Överlevnad för människan.

Se människan.