Inte ett ord och allt var sagt.
Din rygg och en suck i allt som var allvar i min upprättelse.
Hatar jag dej för allt du tvinga mej bli ..?
Natten håller mej vaken i tysthet, vaken för det mörker som söker dess lika.
Du snarkar och sover tungt och jag önskar att sparka dej hårt och överlämna den sorg du skapat rakt ner i din mage, in i din själ.
Hatar jag dej för den förnedringen jag förlät ? Förlät jag dej för att förlåta mej själv ?

(Copyright - © Susanna Bylund)