Kärleken ligger slängd där, på det kalla, kyliga, hårda betonggolvet. Känner du det trasiga som ligger där, det kletiga röda som ger det gråa färg? Hur lätt var det inte att förneka, sova sig igenom sanningen, döda allt levande, gråta över allt det som kunde varit vackert? Skyffla ner det blöta, ta sopkvasten, sopa bort alla spår av syre, sopa bort, sopa bort, sopa bort, sopa, sopa, sopa...

Ibland ser jag dunkla fotspår, då klär jag mig i min sorgeklänning. Det händer att det svarta, stela skyddar mig, lämnar mig osynlig inför det nakna. Ibland leker du kung, ger mig spader ess, rider på din dalahäst och hypnotiserar mig.


Då faller jag..


Morfinet lugnar mina nerver, spindlar virar taggtråd runt min själ, munkavel fick jag för länge sedan. Du säger att jag måste tiga, en bokstav och du använder häftpistolen för att ta alla mina ord, låta dem kvävas i lögner och i annat svek.


Härbärget får gärna bli mitt hem, kaoset oroar mig inte, Dior, Chanel betyder inget för mig. Det enda jag vill är att begrava någons moderkaka, låta livets träd växa, vara sorglös. Men en jordbävning som är liten kan få ett större efterskalv, så utan hjärta väntar jag, på ett under eller att gå under...