Pusselbiten,
den som så många mänskor letar efter:

Är den slumpmässigt anande
fast inte döda känslan i förnimmelsen?
Att fiska i ett vatten ännu gåtfullt ouppklarnat?

Är den tron att tomheten en organism
konsumerar själen levande?

Lever kvar som ett kittel i ett känslosår?

Är den kallandet till sig i någons närvaro
och blotta eget öde i den främmande blicken?

Tre stolar bort en framtid dold i tystnad blyghet
på kaféet

Är den bara
rädslorna som badar nakna med varandra?

Är det handen på hjärtat en sko
och vackra handen knyter snöret åt dig?

Är det att bli fångad mot alla odds,
mot omedvetenhetens vilja?

Är det att snudda vid suverän hud,
känna friden i Det Andra?

Är det mungipans leende
med kaffe latte i gapets glädje?

Är det orden;
de kvardröjande frasernas nyanser?

Är det frågorna
som bär anspråk, de som är så märkligt ställda?

Är det resorna man gör med andras inre, så som dansen;
själens tur-och-retur?

Var är den? Vem är den?
Är det samma fråga - som universums gåta?

Finns det något annat:
Frågan som driver mänskor att svara
på varandras saknad?

Vad är avsaknaden:
vilja ge men inte kunna,
eller vilja få men inte finna?