En dikt.
Den största juvelen
Jag
finns till
i rymden
- äter sockerkaka
och dricker juice
apelsin juice -
för att vara exakt
- det är min favorit
juice
- inga trådar
är guld rakt igenom
fast dom
- blänker fint
ganska fint
- det är livet
svårt och svart
ibland - som beskt
kaffe - som har stått
för länge på altanbordet
- beskt och svart
fast jag dricker det ändå
- utan frågor - utan att
egentligen veta varför
jag bara sitter där
- och dricker kaffe från
nån timme sen -
Ibland försvinner jag
- långt in i världen som
bara jag vet om - världen
i världen - i rymden - där
- finner jag rytmen igen
jag vågar andas - lite
- fast inte för mycket
då kanske luften tar slut
och jag faller om och faller
ned - i ett stort mörkt hav
som är så kallt - och djupt
att jag aldrig kommer upp igen
- det
vore - skit.
Jag skriver och det rivs i mig
jag ryser - jag fryser - jag är varm
jag är het - som i en passionerad
tango - som i en dans med livet själv
- sen rymmer jag iväg - blir rädd och
söker råd och rön - simmar runt i insjön
- det är skönt och svalt ....
Jag dyker under och simmar bland
vackra varelser utan namn -
jag dansar på havsbotten
jag lever - jag ser - jag simmar iväg
till en Ö - med palmer och juveler
- där hittar jag en skatt - den största
juvelen av dom alla -
- livet själv.
Jag kramar om livet
och livet kramar om mig
Så sitter vi där - jag och livet
på en Ö - nånstans ute i rymden
vi håller om varandra och
ser på stjärnorna
dom blänker som juveler
fast den största juvelen
ja, - det
är livet själv det.